fredag, juni 15, 2007

FRA

Det är mycket möjligt att det kan finnas situationer då hoten mot rikets säkerhet är sådana att man måste inskränka medborgarnas fri- och rättigheter och inkräkta på deras integritet. Det är rent av möjligt att så kan vara fallet just nu.

Men om ansvariga politiker vill göra detta, så bör hotbilden vara så tydlig att en bredare överenskommelse kan träffas. Säkerhetspolitiken kan inte vara grundad på bräckliga majoriteter i riksdagen. Frågor om rikets säkerhet kan inte hänga på enstaka frampiskade riksdagsmandat. Det behövs en diskussion som förklarar för såväl medborgare som parlamentariker vad vi står inför, och hur vi ska bemöta det.

Idag skriver jag i Svenska Dagbladet (pdf) om Mikael Odenbergs misslyckande att föra den debatt om säkerhetspolitik som krävs. Att riksdagen förpassat hans avlyssningsförslag till frysboxen ger tillfälle att äntligen diskutera de nya hot som uppstått efter kalla kriget.

Utan en vettigt analyserad hotbild, väl förklarad och tungt förankrad, kan integritetsinskränkningarna inte accepteras.

Odenbergs förslag speglar den hisnande omvälvning som hoten mot vårt land genomgått på ganska kort tid. Efter det kalla krigets slut har väpnade konflikter, från att huvudsakligen vara krig mellan stater, mer och mer övergått till att vara krig mot/mellan organisationer eller löst sammansatta nätverk.

I globaliseringens spår blir inte bara tomater och datorer billigare. Kostnaden för att mörda ett stort antal människor sjunker också, vilket stärker terroristgrupper som tidigare inte haft råd eller kraft att utgöra något egentligt hot.

Detta förändrar hotbilden på avgörande sätt, och påverkar naturligtvis de behov som under- rättelseverksamheten har. Hur dessa nya hotbilder ska bemötas, och på vilket sätt detta om möjligt skulle kunna legitimera vissa integritetsinskränkningar, har tyvärr inte varit föremål för debatt.

Istället har Odenberg presenterat ett förslag med oacceptabla inskränkningar i medborgarnas integritet. Argumentet att man inte kan kämpa för friheten genom att inskränka den får tills vidare anses obesegrat.
Jag har tidigare argumenterat mot dem som på ren ryggmärgsreflex vill stoppa förslaget, och påpekat att vi står inför nya skrämmande hot. Jag har då fått kritik för att jag själv inte tydligt nog uttryckt vilken grad av övervakning som kan vara motiverad. Svaret på den frågan hänger fortfarande i luften. Jag vet inte. Men jag vet att det definitivt är orimligt att införa allvarliga inskränkningar i medborgarnas integritet utan att kunna argumentera för det - vilket Mikael Odenberg försökt göra. Om försvarsministern vill fortsätta driva avlyssningsförslaget bör han använda det här året till att diskutera säkerhetspolitik, och vifta mindre med partipiskan.